Det ibland väldigt orättvisa livet

Den här historien som följer skrev jag för exakt ett år sedan. Av olika orsaker publicerades aldrig inlägget, dels för att jag var så rädd att vi skulle behöva uppleva samma sak en gång till och historien skulle upprepas. Men följande gång gick det vägen. Istället för att bara spara historien bland mina egna memoarer vill jag nu dela med mig av vår historia. För jag vet att vi tyvärr är långt ifrån ensamma, det är bara det att det talas om det allt för sällan. 

"Onsdagen den 6:e november 2013 är ett datum, som kunde vara precis som vilket datum som helst. Eller nej inte riktigt, det är svenska dagen idag och tack vare det skulle jag komma att minnas det här datumet extra bra. 6:e november i år skulle bli ett glädjens datum för oss, det datumet när vår trea var beräkad att födas. Nu blev det inte riktigt så utan den lillas resa slutade långt långt innan målet.

Det var i slutet på februari, strax efter Sagas 2-års dag som vi fick en liten överraskning att vi var gravida och väntade ett syskon till Siri och Saga. Både lite skärrade och fundersamma om vi överhuvudtaget skulle klara av allt detta som väntade, men samtidigt väldigt glada över ett till litet växande liv. Vi tog det till oss, svängde det till något positivt och veckorna gick. Allt förlöpte normalt, jag mådde lite dåligt och jag var väldigt trött. Allt i samma ordning som tidigare graviditeter vill säga. Jag skrevs in på mödrarådgivnigen i vecka 8, vägdes, mättes, kontrollerades och inga avvikelser. Vi bokades in på ultraljud i vecka 13 till VCS. Vi hade ännu inte berättat åt så många om mitt tillstånd, utan vi ville vänta tills efter ultraljudet. Det brukar kännas mer på riktigt då när man ser den lilla lilla fisken som simmar runt på skärmen och det minimala hjärtat som tickar på. Dessutom minskar risken för missfall efter vecka 12.

Måndagen den 22:a april hade inbokat ett besök hos mödrarådgivningen, jag var då i vecka 13. Ett helt vanligt besök med kontroll av hjärtljuden och dyl inför det inplanerade ultraljudet på fredagen. Saga hade jag med mig och hon for runt som vanligt i rummet och jag hade fullt upp där jag låg på britsen med att följa henne med blicken så hon inte rev hela rummet. Hälsovårdaren försökte under tiden hitta hjärtljuden men tycktes ha problem. Jag hann riktigt aldrig fundera dessmera på saken och hon försäkrade att det inte var något ovanligt att inte hitta hjärtljuden så där pass "tidigt". Vi skickades hem med försäkran om att få komma tillbaka två dagar senare i hopp om fostret skulle ha flyttat på sig och att hjärtljuden skulle hittas lättare. Men hälsovårdaren hann ringa upp innan vi hunnit hem och efter att hon konsulterat med övriga kollegor ville hon ha mig på ultraljud redan dagen efter, bara för att försäkra oss om att allt var i vanlig ordning.

Jag är ju rätt positivt lagd och fokuserar gärna på det positiva istället för det negativa och tvivlar väldigt sällan. Så även i det här fallet. Äh, inte är det väl någon fara. Fostret låg väl bara lite opassligt så det var svårt att få "kontakt". Ultaljudet skulle säkert visa att allt var i sin ordning, inget att oroa sig för alls.

På tidagförmiddag gick jag till HVC och traskade ganska säkert in till ultraljudsläkaren och lade mig på britsen. Läkaren undersökte snabbt, tittade på skärmen medan han rullade givaren i den kalla gelén. Jag som aldrig kan tyda något av de där skärmarna fattade inte så mycket. Jag tycker mest det ser ut som myrornas krig. Inte förrän han tittar på mig och säger -Det finns nog inget liv här. Tyvärr, fostret är dött.

Ja, vad säger man då. Man säger nog inte så mycket. Allt blev bara tomt, tyst och konstigt. Som tur hade jag hälsovårdaren med mig och hon skötte snacket och jag fick koncentrera mig på att klä på mig igen och försöka hitta ut medan jag blinkade bort tårarna.

Det konstaterades att fostret inte motsvarade mer än 8-9 veckor. Fostret hade alltså avslutat sin resa redan ca 4 veckor tidigare, men det hade av någon anledning inte stötts bort av kroppen (sk. fördröjt missfall). Jag fick en tid till VSC för att undersökas noggrannare och för att på medicinsk väg få kroppen att stöta bort missfallet.

Fredagen den 28:e april var  dagen när vi skulle till VSC för ultraljudsundersökning. Jag fick givetvis besöka VCS, men istället befann jag mig ett par våningar högre upp blödande, med kraftiga värkar och enorma smärtor. Utan att gå in på närmare detaljer är det bland det värsta jag varit med om. Inte nog med att man under hela veckan genomgått enorm psykisk smärta och sorg över det förlorade barnet. Som "straff" skall man medicineras och genomlida fysisk smärta också. Men som tur förlöpte allt som det skulle, även om jag stundvis tvivlade och trodde jag var mer död än levande själv också. Kroppen skötte sitt och stötte från sig de sista tecknen på att det funnits ett litet liv i min mage.

Jag vet att vi är långt ifrån ensamma att gå igenom det här. Det är just därför jag berättar min historia. Kanske kan det ge tröst åt någon annan som varit med om samma sak, kanske hamnar någon av er i vår situation i framtiden. För när man befinner sig i den här situationen, speciellt den dagen jag vankade genom korridorerna på VCS, tror man att man är ensam. Man tror inte att det drabbar någon annan, man tror att man är ensammast i hela världen och att alla andras graviditeter lyckas. Ingen annan tvingas ta mediciner för att blöda bort det som var tänkt att bli en liten syster eller bror. Men tyvärr så är inte fallet, det är många som drabbas. Och just precis i den här situationen är det skönt att veta att man inte är ensam, det finns dom som vet hur det känns, det finns dom som har tvingats gå igenom samma sak, de finns dom som känner samma enorma sorg över att det aldrig blev som det var tänkt.

Det som inte dödar stärker heter det och det tror jag på. Det var helt enkelt inte meningen och det var inte vår tur. Vi har nu packat ner händelsen i våra ryggsäckar och blickar istället framåt. Men jag tror att jag alltid kommer att minnas 6:e november som något annat än svenska dagen. Säkert bleknar minnena med åren, men just idag känner jag lite extra sorg för det som inte blev".

Idag känner jag förstås inte lika stor sorg mera. Alla vet vid det här laget att det slutade mycket lyckligare nästa gång. Efter 39 lyckade graviditetsveckor fick vi vår underbara lillebror Signar. Men visst kommer jag alltid att minnas det orättvisa livet bjöd på just då. Även om livet i allmänhet har behandlat oss väl och vi har blivit välsignade med tre fina friska barn, det är tyvärr många som kanske aldrig blir det.