Advent

Så var första ljuset tänt, nedräkningen till julen har startat och imorgon börjar december. Vi har firat lillajul med vänner och njutit av en riktig ledig skön helg. 

Redo för helg

Vissa kvällar är det extra skönt att bänka sig i soffan, så var det ikväll. Vi har städat och pyntat hela eftermiddagen så nu är vi definitivt redo för helg och lillajul. Det enda som saknades ikväll var en kopp rykande glögg och en pepparkaka eller fem. Så glöggpremiären låter sig vänta.

Vinst

Jag brukar inte ha turen på min sida när det kommer till lotteri och spel. Men ger man det inte en chans har man absolut ingen möjlighet till vinst. Den här gången däremot råkade turen stå på min sida när Ninette med den färgglada och inspirerande bloggen Tedags hos tant Ninette hade tävling. En färgglad familjekalender för år 2015 var min vinst. En sida för varje månad, med fem spalter på varje, en för varje familjemedlem att anteckna viktiga händelser. 

Kalendern kommer från Sverige och Luna Dsign. Färglada Lunafigurer kommer att pryda vår köksvägg hela nästa år. Tack Malin!

Pysselkväll och pysselfavoriter

Igår kväll ordnade jag och de övriga styrelsemedlemmarna i Hem och skolaföreningen en pysselkväll  på skolan för alla pysselsugna elever och föräldrar. Vi hade fyra olika stationer och alla fick pröva på lite olika pyssel. Vi bakade med lera, gjorde frostlyktor med socker och äggvita, spikade mönster i konservburkar, klippte och klistrade julkort samt tillverkade servettomtar och drack kaffe. Alla verkade trivas och alla barnen (och föräldrarna) gick hem med fina alster.

Ett omtyckt tips igår vad man kan göra med lerfigurerna förutom att hänga dem i granen är att anända dem som ljusstaksprydnader. Jag har sprymålat en bunt med glasflaskor med svart spryfärg och använder dem som ljusstakar. I med lite glittrig tråd i figurerna, stjärnor i mitt fall och linda och häng runt flaskorna. 

Frostlyktorna på bilden hör till mina favoriter och dem tillverkade jag och Siri för två år sedan, de hänger fortfarande med, året runt. Jag byter bara lite band på dem enligt årstid. Instruktioner till dem hittar ni här

Annat favoritpyssel är de här lyktorna av stora konervburkar som Siri och jag tillverkade för två år sedan. Tyvärr gick det dålig med dem när det började töa och de rostade bort och kastades. Men nu har jag nya stora burkar och skall göra favorit i repris i år igen. 

 Instruktioner till lyktorna hittar ni här

Undras om jag någon gång kommer tröttna på stjärnor!?

Utveckling

Vi besökte familjestugan igår och pratade mycket barn och utveckling med de andra mammorna, som vanligt. Jag berättade att inget av våra barn haft så värst bråttom i utvecklingen när det kommer till rörelse. I och med att de alla varit/är rätt stora till åldern också så har de alltid haft vikten emot sig. Siri var t.ex 9 månader innan hon började åla och krypa, lärde sig också stiga upp i samma veva. Vilken tur att jag inte är det minsta oroad eller fundersam varför det dröjer. Istället tacksam över att ha dem där man lägger dem, för jag vet ju att freden och bebistiden är slut och för alltid över den dagen Signar börjar röra på sig. 

Signar tog mig verkligen på orden och tänkte minsann visa att han kan nog han också, om han vill. På eftermiddagen knäckte han plötsligt koden och tog sig från rygg till mage, om och om igen. T.o.m. som på beställning när pappa kom hem och ville se de nya färdigheterna. Händelsernas dagar, först två tänder och nu vänder han på sig.

Ibland kan man hamna som statist i en dockteater, vare sig man vill eller inte.

Nu är dom här

De första tänderna, de första små små risgrynen nere i munnen på lillebror har gjort entré. Igår kom den första och idag var det dags för den andra. Ganska exakt vid samma ålder som Siri, 4,5 månader gammal. Hoppas han kan hålla dem i styr också, annars lever snart mina bröst väldigt farligt.

DIY julgran

Visst blev det så att snöflingorna som täckte marken igår är ett minne blott idag. Vilken tur att jag hann fotografera och tänk att korten är t.o.m. beställda. Ibland förvånas jag lite över mig själv, jag brukar ALLTID vara ute sista minuten. Nåja, de är inte skickade ännu.

Förra veckan påbörjade jag ett litet projekt igen, en julgran av den allergivänliga sorten. Nej den skall inte ersätta plastgranen, men det är tänkt att den kanske ska fyllas med kuvert och ett och annat litet paket så småningom. Kan även kallas paketkalender. Givetvis har jag min händige pappa att tacka ännu en gång. 

Lite belysning och ett antal spikar ännu så förklarar jag den redo och hoppas någon (högst troligen jag) fixar kuverten och paketen också så småningom. 

Helgrapport

Så blev det åter helg igen och ett par dagar ledigt för hela familjen. Snön hittade också hit lite mera norrut i landet och marken täcktes igår av ett tunt snötäcke. Det var passligt nog julöppning i centrum idag och julkänslan infann sig säkert hos en och annan. Jag gav julkortsfotograferingen 5 minuter av vår tid idag innan avfärd mot julöppningen, stor risk att snöflingorna är borta imorgon. Jag har dock inte så höga krav och stora förväntningar i år,  jag har ju försökt både tre och fem gånger de senaste 4 månaderna att fånga alla tre barnen på bild samtidigt. Resultat av varierad art.

Helgens bonuspoäng vill jag ge till mammorna/papporna som ordande barnkalas idag och bjöd in samtliga 25(!) förskolekompisar till sina söners dubbelkalas. Alla hade förstås inte passligt att närvara, men ljudnivån, glädjen och energin på "bara" 15-20 talet vi stötte på innanför dörren när vi anlände gjorde mig alldeles pirrig, svettig och knäsvag. Är skeptisk till att jag vill och vågar mig på favorit i repris sedan i mars när det vankas födelsedag i det här huset. 

Nya pennor

Via Buzzador fick vi här om dagen hem ett paket med pennor från Stabilo. Nya EASYergonomics expert, färgpennor, blyertspennor och en stift penna. De är speciellt anpassade för höger- och vänsterhänta och lär barnen att hålla rätt grepp om pennan. Nu undrar jag om det finns någon här i nejden som har ett vänsterhänt barn och vill testa de nya pennorna. Vi fick nämligen en uppsättning av varje och har ingen användning av de för vänsterhänta. Säg hepp och lämna en kommentar här så får ni komma via och hämta pennorna.

Mörkret och bloggen

Den här tiden på året är ingen bra bloggtid, speciellt inte för bloggar med bilder. Mörkret äter upp oss och det är under de ljusaste timmarna på dagen man borde hinna knäppa några bilder till bloggen. Och som det varit de senaste dagarna har det inte ens varit ljust ett par timmar mitt på dagen utan ett konstant grått väder från morgon till kväll = dåligt fotograferingsväder. Oftast har jag inte heller bloggmodet på mitt på dagen, då är det fullt upp med allt annat. Det är antingen på morgonen när vi lämnat Siri på förskolan, lillebror sover och Saga underhåller sig själv som jag tar mig tid framför datorn med en kaffekopp. Eller som nu efter kl 21 när alla andra i huset sover.

Som bonus på det, en söt Saga i dagsljus. 

GrinOlle

För första gången på 19 veckor var jag tvungen att söka fram min bibel. Hade nästan glömt bort den och att det finns något som så fint kallas utvecklingsfaser. Här kan ni läsa mer om min bibel och lite om utvecklingsfaserna. Lillebror har som sagt varit av den snällare varianten hittills, men de senaste dagarna har han inte varit sig själv och lika nöjd som vanligt utan krävt lite mera famn och helst av allt mammas famn (och bröst) förstås. Som sagt idag sökte jag fram boken för fösta gången på Signars tid och visst hade boken rätt den här gången också. 19 veckor gammal och mitt i en ny utvecklingsfas. Dessutom har jag starka misstankar om eventuell tandsprickning också. Då kan man få vara lite surare än vanligt.

Tur att han är så fantastiskt söt, speciellt när han sover.

Julpyssel

Med knappa fem veckor kvar till jul är det väl helt okej att köra igång med julpysslet. Lite bakande med lera och pepparkaksformar startade vi försiktigt igång med i helgen. För min del blev det en bunt med stjärnor jag tänkte hänga i granen när vi kommer så långt. Tror jag skall behandla dem med lite glitter och lack ännu för att göra dem lite festligare. Barnen tryckte ut allt från stjärnor till hästar och bilar, får se om det blir annat än vita figurer i vår gran i år. 

Jag använde mig av vit lera, köpt från Halpa-Halli för typ 2,50€, som inte behöver brännas/torkas i ugn. Torkade på ett dygn i rumstemperatur. Man kan lika så bra använda sig av vanlig hederlig trolldeg.

Stjärnorna till vänster har mönster av en spetsduk i ytan. Jag lade en duk ovanpå den utkavlade degen och kavlade försiktigt några varv till för att få lite struktur i ytan. Tryckte sedan ut stjärnorna som vanligt.

Hänt i veckan

Det har mycket handlat om Siri den här veckan. Det var läkartid i början på veckan, som för övrigt gick bra och vi väntar på lite blodprovssvar och utlåtanden nästa vecka. Sedan var det utvecklingssamtal på förkolan tillsammans med Siri och en av hennes lärare. Det gick också bra och inget extra att tillägga. På torsdagen var det kompisdag efter förskolan och en kompis följde med oss hem. Rättvist skall givetvis vara rättvist och lillasystern påpekade att hon minsann också måste få ha kompis hos sig. Fredagen blev därmed Sagas dag och glädjen var stor när Moa ville komma och leka med oss på eftermiddagen. Siri hade så tur att hon fick vara med hon också.

Hej där klädprojekt

Dagarna rusar iväg, som vanligt och projekten avlöser varandra. Det senaste i projektväg anlände i fyra stora lådor från Ikea. Vi har skruvat, monterat och kånkat. Nu är det klart och flickorna har fått varsin garderob. Kläderna har hittills förvarats i byråer, men nu var det inte hållbart längre och lille Signar måste också få rum för sina kläder någonstans. Jag tvättar, radar och viker. Införskaffar korgar och klädhängare och ordnar upp. Men nu är vi en bra bit på väg och snart är det ordning i garderoberna, för en stund i alla fall. Flickorna är ganska hopplösa när det kommer till kläder, det byts, provas och slängs kläder i var och varannan knut i huset. Helst går de som vanligt klädda i klänningar dygnet runt. Jag hoppas verkligen inte lillebror blir likadan klädbestämmare, för helst en garderob skulle jag vilja husera över förutom min egen.

Hej där!

#reflexvästjavisst

Linda slog ett slag för relexvästen för en tid sedan (läs inlägget här) och ville påminna folk att använda ordentliga reflexer och hur viktigt det är nu i mörkret. I vår familj är vi flitiga reflexanvändare och det finns västar och varselkläder åt alla. Skulle också vilja påstå att folk i allmänhet här i våra trakter är väldigt duktiga på att använda reflex och västar. 

Jag tänkte tipsa er med barnvagn om ordentliga reflexer till vagnen också. Idag fick jag tre positiva kommentarer om vårt nya neonfärgade regnskydd på min eftermiddagspromenad när jag hämtade hem flickorna från klubben. Det syns verkligen var vi rör oss. Investera du också, det är en bra och billig försäkring.

Regnskydd från ozbaby

Reflexöverdrag från Clas Ohlsson

Farsdag och tårta

Visst har vi också firat farsdag i helgen som de flesta andra. Vi tjuvstartade redan igår kväll och firade pappa/moffa hos dem med kaffe och prinsesstårta. Idag firade vi vår egen pappa. Någon frukost på säng blev det inte för herrn i fråga var redan vaken och uppe när alla andra vaknade. Men presenter och kort som barnen fixat och självklart lite sockersött som sig bör dagen till ära. Dagen avslutades med familjegudstjänst, flickorna sjöng med klubbenbarnen. Jag och lillebror satt hemma i soffan och följde direktsändningen via tv, tummen upp för nymodigheter.

Chokladcrisptårta med vaniljmousse och banan.

(Använde mig av Oatlys vaniljvisp för att göra tårtan mjölkfri. Blötte upp två gelatinblad och vispade ner för att få tjockare konsistens, annars är det risk att vaniljvispen rinner ut på fatet. Tillsatte också ett lager skivade bananer)

Vinter och atopiskt exem

Så hittade vinter hit till oss också och sedan ett par dagar är marken är täckt av ett tunt lager snö. Glädjen är stor, i alla fall hos barnen och utelekarna avlöser varandra. I förskolan pulkades det flitigt igår trots att backen främst bestod av gräs och här hemma har det kämpats med en snögubbe trots att temperaturmätaren visar ett par minusgrader.

Det som däremot inte är till så stor glädje är Siris atopiska exem. De blir som vanligt värre när årstiderna och temperaturerna växlar. Händerna är nu värre än någonsin och huden spricker upp på fingerspetsarna. Exemen har till och med hittat till insidan av händerna och handflatorna den här gången. Stackarn lider givetvis och man ser att hon har ont. Vi har beställt läkartid till nästa vecka. Vi vet ju visserligen vad hon lider av och salvor av olika slag har vi testat år ut och år in, både med och utan cortison. Men kan hända att det är något nytt i matväg hon börjat reagera på och bättre att visa upp sig en gång för mycket än för litet.

Idag kom mamma hit med Ringblomssalva som vi nu skall testa i kombination med bomullsvantar. Allt i hopp om att händerna skall repa sig. 

Växer så det knakar

Inget ont som inte för något gott med sig, med tanke på det förra inlägget. Nu fick vi istället världens bästa Signar. 

Den här veckan har han blivit fyra månader (redan!?!) och vi hade tid till rådgivningen för vanlig rådgivning samt läkarbesök. Allt fint och som han växer. Vi plussar till ytterligare ett kilo och några centimeter sedan förra månaden och är nu uppe i 68 cm och 8,95 kg. Kan nämnas att systrarna nådde samma vikt vid 5 månader respektive 8 månaders ålder. 

Ännu får han nöja sig med min mjölk, för den är det ju bevisligen inget fel på. I övrigt håller han samma goda humör och livsstil, även om sovandet den sista tiden varit lite mera hackigt än vanlig. Visar ännu inga tydliga tecken på att vilja flytta på sig eller snurra runt, ligger fint där han ligger.

Det ibland väldigt orättvisa livet

Den här historien som följer skrev jag för exakt ett år sedan. Av olika orsaker publicerades aldrig inlägget, dels för att jag var så rädd att vi skulle behöva uppleva samma sak en gång till och historien skulle upprepas. Men följande gång gick det vägen. Istället för att bara spara historien bland mina egna memoarer vill jag nu dela med mig av vår historia. För jag vet att vi tyvärr är långt ifrån ensamma, det är bara det att det talas om det allt för sällan. 

"Onsdagen den 6:e november 2013 är ett datum, som kunde vara precis som vilket datum som helst. Eller nej inte riktigt, det är svenska dagen idag och tack vare det skulle jag komma att minnas det här datumet extra bra. 6:e november i år skulle bli ett glädjens datum för oss, det datumet när vår trea var beräkad att födas. Nu blev det inte riktigt så utan den lillas resa slutade långt långt innan målet.

Det var i slutet på februari, strax efter Sagas 2-års dag som vi fick en liten överraskning att vi var gravida och väntade ett syskon till Siri och Saga. Både lite skärrade och fundersamma om vi överhuvudtaget skulle klara av allt detta som väntade, men samtidigt väldigt glada över ett till litet växande liv. Vi tog det till oss, svängde det till något positivt och veckorna gick. Allt förlöpte normalt, jag mådde lite dåligt och jag var väldigt trött. Allt i samma ordning som tidigare graviditeter vill säga. Jag skrevs in på mödrarådgivnigen i vecka 8, vägdes, mättes, kontrollerades och inga avvikelser. Vi bokades in på ultraljud i vecka 13 till VCS. Vi hade ännu inte berättat åt så många om mitt tillstånd, utan vi ville vänta tills efter ultraljudet. Det brukar kännas mer på riktigt då när man ser den lilla lilla fisken som simmar runt på skärmen och det minimala hjärtat som tickar på. Dessutom minskar risken för missfall efter vecka 12.

Måndagen den 22:a april hade inbokat ett besök hos mödrarådgivningen, jag var då i vecka 13. Ett helt vanligt besök med kontroll av hjärtljuden och dyl inför det inplanerade ultraljudet på fredagen. Saga hade jag med mig och hon for runt som vanligt i rummet och jag hade fullt upp där jag låg på britsen med att följa henne med blicken så hon inte rev hela rummet. Hälsovårdaren försökte under tiden hitta hjärtljuden men tycktes ha problem. Jag hann riktigt aldrig fundera dessmera på saken och hon försäkrade att det inte var något ovanligt att inte hitta hjärtljuden så där pass "tidigt". Vi skickades hem med försäkran om att få komma tillbaka två dagar senare i hopp om fostret skulle ha flyttat på sig och att hjärtljuden skulle hittas lättare. Men hälsovårdaren hann ringa upp innan vi hunnit hem och efter att hon konsulterat med övriga kollegor ville hon ha mig på ultraljud redan dagen efter, bara för att försäkra oss om att allt var i vanlig ordning.

Jag är ju rätt positivt lagd och fokuserar gärna på det positiva istället för det negativa och tvivlar väldigt sällan. Så även i det här fallet. Äh, inte är det väl någon fara. Fostret låg väl bara lite opassligt så det var svårt att få "kontakt". Ultaljudet skulle säkert visa att allt var i sin ordning, inget att oroa sig för alls.

På tidagförmiddag gick jag till HVC och traskade ganska säkert in till ultraljudsläkaren och lade mig på britsen. Läkaren undersökte snabbt, tittade på skärmen medan han rullade givaren i den kalla gelén. Jag som aldrig kan tyda något av de där skärmarna fattade inte så mycket. Jag tycker mest det ser ut som myrornas krig. Inte förrän han tittar på mig och säger -Det finns nog inget liv här. Tyvärr, fostret är dött.

Ja, vad säger man då. Man säger nog inte så mycket. Allt blev bara tomt, tyst och konstigt. Som tur hade jag hälsovårdaren med mig och hon skötte snacket och jag fick koncentrera mig på att klä på mig igen och försöka hitta ut medan jag blinkade bort tårarna.

Det konstaterades att fostret inte motsvarade mer än 8-9 veckor. Fostret hade alltså avslutat sin resa redan ca 4 veckor tidigare, men det hade av någon anledning inte stötts bort av kroppen (sk. fördröjt missfall). Jag fick en tid till VSC för att undersökas noggrannare och för att på medicinsk väg få kroppen att stöta bort missfallet.

Fredagen den 28:e april var  dagen när vi skulle till VSC för ultraljudsundersökning. Jag fick givetvis besöka VCS, men istället befann jag mig ett par våningar högre upp blödande, med kraftiga värkar och enorma smärtor. Utan att gå in på närmare detaljer är det bland det värsta jag varit med om. Inte nog med att man under hela veckan genomgått enorm psykisk smärta och sorg över det förlorade barnet. Som "straff" skall man medicineras och genomlida fysisk smärta också. Men som tur förlöpte allt som det skulle, även om jag stundvis tvivlade och trodde jag var mer död än levande själv också. Kroppen skötte sitt och stötte från sig de sista tecknen på att det funnits ett litet liv i min mage.

Jag vet att vi är långt ifrån ensamma att gå igenom det här. Det är just därför jag berättar min historia. Kanske kan det ge tröst åt någon annan som varit med om samma sak, kanske hamnar någon av er i vår situation i framtiden. För när man befinner sig i den här situationen, speciellt den dagen jag vankade genom korridorerna på VCS, tror man att man är ensam. Man tror inte att det drabbar någon annan, man tror att man är ensammast i hela världen och att alla andras graviditeter lyckas. Ingen annan tvingas ta mediciner för att blöda bort det som var tänkt att bli en liten syster eller bror. Men tyvärr så är inte fallet, det är många som drabbas. Och just precis i den här situationen är det skönt att veta att man inte är ensam, det finns dom som vet hur det känns, det finns dom som har tvingats gå igenom samma sak, de finns dom som känner samma enorma sorg över att det aldrig blev som det var tänkt.

Det som inte dödar stärker heter det och det tror jag på. Det var helt enkelt inte meningen och det var inte vår tur. Vi har nu packat ner händelsen i våra ryggsäckar och blickar istället framåt. Men jag tror att jag alltid kommer att minnas 6:e november som något annat än svenska dagen. Säkert bleknar minnena med åren, men just idag känner jag lite extra sorg för det som inte blev".

Idag känner jag förstås inte lika stor sorg mera. Alla vet vid det här laget att det slutade mycket lyckligare nästa gång. Efter 39 lyckade graviditetsveckor fick vi vår underbara lillebror Signar. Men visst kommer jag alltid att minnas det orättvisa livet bjöd på just då. Även om livet i allmänhet har behandlat oss väl och vi har blivit välsignade med tre fina friska barn, det är tyvärr många som kanske aldrig blir det.

Farsdagspyssel

Som upplagt för pyssel när regnet vräker ner ute från morgon till kväll. Dessutom fick vi ha Minea hos oss på eftermiddagen och Saga var i sin tur hos farmor. Då passade vi på och pyssla lite inför farsdag.

Ett kort i form av skjorta med slips. Hittade en video på Youtube hur man steg för steg viker skjortan och slipsen. Här hittar ni den (språket förstod jag inte så mycket av, men vad gör det när det är klara instruktioner) Lätt som en plätt och det enda som behövs är lite papper (vi utgick från A4 papper till både skjortan och slipsen), sax och lite lim. Vi limmade också fast en liten "knapp" på skjortkragen.

Ett tips för pysselvänner som oss är att hamstra papper på Lidl. Både helfärgade och mönstrade brukar dyka upp där nu som då, för en billig peng dessutom. (edit: såg just att nu på torsdag 6.11 kommer det att komma olika papper och pysselset till salu igen) 

Nu kan ju alla våra pappor låtsas som om detta aldrig har hänt och ni inte ha sett vilka vackra kort ni kommer att få på söndag, visst!?!

4 månader

Exakt på dagen fyra månader sedan du kom till oss älskade fina lillebror.

Första hjälp

Tyvärr har äpplet fallit väldigt långt från trädet när det kommer till mig och min mamma, i alla fall när det gäller yrkesvalet. Min mamma är utbildad hälsovårdare och vården ligger henne varmt om hjärtat. Första hjälp hör också till hennes intresse och hon håller första hjälp kurser enligt Röda korsets krav åt privatpersoner och företag. Hon har precis i dagarna startat ett eget företag, Hjärtpunkten. Behöver du eller någon du känner utbildning inom första hjälp, kontakta min mamma så hjälper hon dig. Hjärtpunkten hittar ni på FB, här. Hemsida kommer inom kort.

Ikväll var det Siris tur att för första gången bekanta sig med första hjälp. Hon fick följa med mommo som höll kurs för en grupp barn som lärde sig hur man går till väga om olyckan är framme. Jag hoppas mommos intresse går i arv till Siri istället.

Nya bordet

Lastpallsprojektet är klart, vårt nya vardagsrumsbord är på plats. Efter mycket möda och lite besvär är bordet äntligen hemma. Jag som är optimist och tror att allt är mycket enklare och lättare än vad det är blev nog lite överraskad över allt jobb med pallarna. Tidsoptimist är jag dessutom och trodde att allt skall gå i en handvändning. Det var kanske inte riktigt så den här gången (heller). Men med hjälp av pappa med sågandet (pallarna var inte identiska så vi var tvungna att såga lite) och slipandet gick det riktigt bra och mitt tålamod räckte till när det kom till målandet. Efter tre lager med färg på samtliga pallar kan jag nu tala om för er att en lastpall har oväntat många sidor och kanter. Men som sagt nu är det klart och jag är mycket nöjd över mitt verk. 

Synd bara att ett projekt leder till ett annat. Nu "borde" vi skaffa en ny matta och en ny tv-bänk också så småningom.

November

Jag är säkerligen inte ensam om att tycka att november är den tråkigaste av årets alla månader. Det är mörkt och grått, det är varken höst eller vinter. Det är lerigt och klottrigt och barnen så gott som badar i lera efter varje utevistelse. Hallen kräver sanering så gott som varje dag. Gissa därmed min glädje igår när november startade med det finaste av novemberväder. Rimfrost i gräset, strålande solsken och inte en vindpust på hela dagen. Tänk om det kunde vara så hela november, vilken lycka. Men alla som stuckit ut näsan genom dörren idag vet att det hoppet släcktes lika snabbt som det vaknade till liv. Regn, rusk, dimma, slask och två kilo lera i barnens kläder, välkommen kära november.