Förlossningsberättelse

Det har redan hunnit gå tre månader sedan den fina fredagen i början på juli när lillebror bestämde sig att komma till oss. Så det börjar verkligen vara dags att jag skriver ner hur det gick till innan jag glömmer alla detaljer helt och hållet. Är du inte det minsta intresserad av förlossningshistorier är det lika bra att du slutar läsa här, för här nedan följer min (långa)berättelse och lite reflektioner.

Eftersom både Siri och Saga är födda i vecka 39+0 hade jag sedan länge ställt in mig på att om inte förr så då lär nog trean komma också. Det var måndagen den 30.6. Men som ni vet kom och gick den dagen utan den minsta känning, samma sak med tisdagen. Fast den beräknade dagen (7.7) ännu inte passerat började tålamodet tryta. Natten till onsdagen hade jag lite känning som blev starkare mot morgonen. Började tom klocka lite värkar och hoppades något skulle ske. Men lika hastigt som de kom avtog de också. Rådgivningsbesöket som jag hoppades jag skulle slippa blev av på eftermiddagen. Men den här gången hävdade jag bestämt att nu kommer jag nog inte hit någon fler gång, inte utan bebis.

Natten till fredagen den 4 juli vaknade jag klockan 02.00 av en värk. Ganska kraftig sådan och började återigen hoppas. Somnade dock om men vaknade igen kl 03 av nästa värk. Nu tog det inte länge innan nästa värk kom och jag kände att de var av helt annan sort än tidigare. Började inse och glädjas åt att nu kommer det nog att hända. Mellan kl 3 och 5 kom värkarna ganska regelbundet och jag vankade tyst runt i huset och för att inte väcka de andra. Jens vaknade femtiden och jag klockade värkarna som nu kom med 10 minuters mellanrum. Eftersom båda mina tidigare förlossningar startat med att vattnet gått var detta en helt ny upplevelse. Svårt att veta när man skall börja söka sig mot BB eftersom vi ändå har en timmes färd till Vasa. Svårt också att veta om händelseförloppet kommer att gå snabbt eller har man gott om tid på sig.

Efter dusch och panadol och täta värkar ringer jag BB vid halv sex tiden. Får klartecken att komma in. Vi ringer barnens farmor som kommer för att ta hand om flickorna. Efter en sista packning och med frukost i magen ger vi oss iväg, i hopp om att möta vårt tredje barn så småningom.

Kl 07.50 checkar vi in på BB. En sköterska möter oss och frågar om jag har sjukt och täta värkar eller kan vi vänta en stund för de har ganska fullt upp efter det senaste dygnets nio förlossningar. Vi klarar bra av att vänta för mina värkar tycks ha avtagit och Jens börjar vara säker på att vi får åka hem igen.

Efter en stund kommer hon som kommer bli vår barnmorska och skriver in mig. Tar en ctg-kurva och kollar läget. Ingen hemresa, 4cm öppen, sjukhuskläder på och förlossningssal nästa.

Mina värkar är ännu inte riktigt grymma. En nackdel med förlossning nummer tre i raden, jag vet att det kommer bli värre. Jag sitter i gungstolen, vankar lite och grinar lite illa och kryper ihop när sammandragningarna kommer. Barnmorskan kommer med jämna mellanrum och kollar läget och frågar om jag vill ha någon form av bedövning snart. Men det går ännu i det här skedet bra tycker jag och vi avvaktar. Hon rekommenderar mig i alla fall att testa lustgasen, som jag inte använt mig av vid de tidigare förlossningarna. Hon ger mig klara instruktioner och gasen fungerar utmärkt. Om det sedan har någon verkan vete fåglarna, men den får mig i alla fall att fokusera på andningen och tänka på annat mitt uppe i de värsta sammandragningarna. Jens sitter vid fönstret och tittar ut över sjukhusparkeringen som är en enda stor byggarbetsplats. Intressant med alla fordon som passerar samt grävmaskinistens arbetstakt. 

Klockan har blivit 10. Barnmorskan Nina, som är den bästa man kan tänka sig håller oss sällskap. Mina sammandragningar är inte att leka med längre och jag känner en grym smärta i ryggen. 6 cm öppen. Nina föreslår "aquapapler" och sticker mig i ryggen. De sterila kvaddlarna hjälper bra tycker jag och ryggen blir bättre även om smärtan från sammandragningarna är riktigt jobbiga. Lustgasen används flitigt, mest av mig men också Jens testar ju på förstås.

Efter ännu en timme och en centimeter tycker jag att det börjar kännas outhärdligt och väldigt långdraget. Kl 11:30 väljer jag att ta en spinalbedövning, vilket visar sig vara bland det bästa. Mina sammandragningar är plötsligt inte alls smärtsamma och jag kan pusta ut, slappna av och vila lite.

Kl 11:45 tar hon hål på mina hinnor och vattnet flödar. Jag vilar vidare och mår som en prinsessa.

Kl 13.00 och helt öppen. Jag börjar förstå allvaret och att det inte finns någon återvändo. Krystningsskedet som jag oroat mig för närmar sig. Nina frågar om jag börjar känna något tryck neråt. Sammandragningarna börjar göra sig påminda igen och visst känner jag trycket, fast jag helst av allt skulle vilja slippa krysta. Hon puschar mig, förbereder och intalar mig att köra, alltså krysta vid nästa sammandragning. Inget att förlora, ut skall barnet och helst genast så jag har det förbi. Jag tar i för kung och fosterland kl 13:07. Nina kallar på förstärkning, bebisen är på gång, huvudet ute. Vi inväntar nästa sammandragning, jag krystar igen och ut kommer vår fina lillebror, två minuter senare kl 13:09. 4810 gram och 54 centimeter kärlek.

        

Jag får upp honom på bröstet, en riktig guldklimp. 5 minuter senare kommer moderkakan och förlossningen är avklarad. Jag sys med ett stygn och kommer mig upp på benen rätt snabbt efteråt och får duscha. Den känslan, när man nått målet och allt har gått bra. Känner mig som en superhjälte.

Jag hade oroat mig onödigt mycket för krystningsskedet, så visst var det skönt att det gick så här lätt. Han satt fast lite med ena axeln så Nina var tvungen att hjälpa till lite och dra, det resulterade i att hans högra nyckelben gick av. Men det led han inte desto mera av och inget som behövde lindas eller stödas. Det var nog mycket tack vare att bedövningens satt bra, men också bra hjälp av fenomenala Nina som allt gick så bra. Visst var det tur med tanke på mitt psyke att vi inte hade den minsta aning om att han faktiskt skulle vara så här stor. Jag hade ställt in mig på en fyra kilosklimp nog som Saga, men att lillebror skulle nå nästan fem kilo var det nog ingen som vågat gissa. 

Nu har jag provat på det mesta i förlossningsväg. Förlossning som startat med barnvattenavgång (Siri & Saga) och förlossning som startat med sammandragningar. Jag har använt mig av lusgas, sterila kvaddar, Epidural (Siri), PCB (Saga) och Spinalbedövning. Jag har hamnat på skrapning efteråt pga av trasig moderkaka (Siri) och jag har repat mig bra och varit snabbt uppe på benen. Jag har fött tre fina friska barn. Den tredje och sista förlossningen var absolut den lättaste och bästa, trots det stora barnet. Det känns bra att sätta punkt här, för nu är vi definitivt färdiga på den här fronten.