Dagen då vår andra dotter såg dagens ljus

Jag skall fortsätta där jag slutade senast. Vattnet gick alltså kl 21.45 på söndagkväll den 20.2.
Vi hade väskorna så när som färdigt packade, kastade i det sista och begav oss iväg mot sjukhuset genast. Siri tog vi med oss och släppte av utefter vägen hos farmor & co.
Jag hade inga som helst känningar ännu, det enda som påminde mig om det hela var vattnet som rann nu som då. 45 minuter senare när vi närmade oss Vasa kunde jag börja känna av en och annan sammandragning, dock ännu inga plågsamma sådana.
Vi blev inskrivna, jag undersöktes och man tog ctg-kurva. 3 cm öppen, men ännu inga värkar. Eftersom vi ändå har rätt lång väg till sjukhuset fick vi stanna kvar och invänta värkarna. Vi blev placerade i ett observationsrum? och blev beordrade att försöka sova. Klockan var nu 00.00 och det blev ingen bebis den 20:e som jag lite gissade på.
Vi kastade oss på varsin säng och funderade lite över vad som skulle hända under nattens lopp. Sjukt spännande och samtidigt var jag väldigt nervös eftersom man visste ju lite vad som väntade, men samtidigt inte. Vi försökte sova lite men jag konstaterade ganska snabbt att det kom att bli omöjligt. Värkarna gjorde entré och jag blev genast påmind om den hemska känslan. De kom med 15 minuters mellanrum och var precis lika plågsamma som senast. Försökte vila mellan värkarna men tillslut var jag tvungen att stiga upp och börja röra på mig lite, det var mindre plågsamt då. Kl 02.00 vankade jag i korridorerna och lutade mig utefter väggarna i värkarna. Barnmorskan kom och tog en ny ctg-kurva och undersökte mig. Jag var nu 5 cm öppen och det var dags att flytta till en förlossningssal. Kl 03.00 fick jag en rispåse och satte mig i en gungstol. Värkarna började bli olidligt plågsamma men jag var envis och härdade ut. Kl 04.00 ville jag inte vara med längre, jag kallade på barnmorskan och bad om bedövning. Det var fruktansvärt plågsamt. Jag undersöktes och var nu 7 cm öppen. Vi beslutade att pröva på PCB, kl 04.30 kom en läkare med monsternål och stack in i mig någonstans. Vilken lättnad, värkarna avtog, jag kunde inte känna någon smärta längre. Tyvärr avtog de i styrka, vilket är rätt vanligt när man får bedövning. Man var tvungen att sätta värkstimulerande dropp så att värkarna skulle bli mera effektiva. Det gjorde ju inte mig något för jag var så bedövad att jag låg som en halvdöd fisk på sjukhussängen och njöt av lugnet i kroppen. Jag fick rast och ro och halvsov i två timmar, bedövningen satt perfekt. Kl 06.45 började eländet igen, bedövningen avtog. Barnmorskan kom och undersökte mig och jag var nu helt öppen, dags att börja jobba. Givetvis var det mitt i skiftbytet, barnmorskan ville gärna att vi skulle vänta en stund så morgonpersonalen hann komma och byta av. Vi inväntade ny personal och krystvärkar, rätt rolig situation. I samband med att personalen anlände kl 07.00 kom också krystvärkarna.
Den värsta biten kvar, krystningsskedet. Det var precis lika förbaskat eländigt som senast. Det var lika jobbigt psykiskt som fysiskt. Denna gången gick det i alla fall lite fortare och var över på 7 minuter. Kl 07.11 var hon ute ur magen, vår andra dotter. Lika ljuvligt och underbart som senast att få upp lilla pyret på magen och det finns inga ord som beskriver lyckan.
Så gick det till den 21.02.2011 då vår lilla Saga, 4140 g och 51 cm såg dagens ljus