torsdag 22 januari 2009
Socialabstinens
Jag börjar bli sådär passligt trött på att vara hemma med sjukt barn. Vi har inte varit ut och sett skymten av en människa på flera dagar. Inte är hon direkt roligt sällskap min dotter heller. Jag får inte gå så mycket som en meter från henne så blir det gnäll. Man kan säga att vi är så gott som ihop limmade 24-7.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, ibland är det sådana dagar i livet också.
SvaraRaderaJag hoppas dock att du kan finna styrka att orka med de påfrestningar som det innebär att ha ett sjukt litet barn hos sig, när du läser min blogg. Missförstå mig rätt ;.)
Tårar får fällas hos mig, det är inte farligt, men jag har en hel del humor inne hos mig också -kika in i kategorin Flickornas pappa, så skall du få läsa om skojsig sorg... han gör så knäppa saker;.)
Ps. Gillar rubriken... älskar Peter LeMarc!.Ds