Jag minns det som igår, jag minns när vi satt på terassen till villan en sommardag 2006. Mamma, pappa, jag och min lillasyster (och taxen Wilda förstås). Eftersom ingen av oss döttrar bodde hemma längre, träffades vi inte varje dag. Men just den här dagen hade de samlat hela familjen och de hade något de måste berätta.
Som en kalldusch, som en blixt från klarblå himmel kom det, vår mamma skulle flytta, de skulle skiljas. Skiljas? Skilsmässor känner alla till, men det är sånt som drabbar andra familjer inte just vår familj. Jag trodde och hoppades att mina föräldrar var de sista i universum som skulle skiljas.
Sedan den dagen i juli 2006 blev inget sig mera likt. Vår mamma flyttade till en lägenhet och pappa lämnade ensam kvar (med hunden) i vårt barndomshem. Sorgen var stor och jag kan inte räkna till hur många liter tårar som fälldes den hösten. Men dagarna gick och vi var illa tvungna att acceptera faktum.
Nåja, barnen är ju i alla fall stora och utflyttade. Visst, det var vi. Vi hade båda våra egna hem, vi behövde aldrig välja var vi skulle bo. Men samtidigt hade vi levt i 20 resp. 24 år med båda våra föräldrar under samma tak. Det var så man skulle leva, det var så vi ville leva. Plötsligt revs allt upp och allt blev så att säga en enda soppa. Ibland undrar jag om det skulle varit lättare om de skilt sig när vi var mindre. Då hade vi växt upp på ett annat sätt och vant oss med mamma på ett ställe och pappa på ett annat. Samtidigt som jag är tacksam att vi fick växa upp "normalt"och fick den trygga barndomen vi fick. Tidpunkten är aldrig rätt. En skilsmässa blir aldrig rätt i barns ögon.
Man kan helt enkelt inte välja, det bara blir. Det jag är övertygad om är att det tar lika ont. Sorgen är lika stor i vilket fall som helst.
Jag hoppas innerligt att mina barn aldrig skall behöva utsättas för samma plåga. Jag hoppas att mina barn inte skall behöva lida på grund av mig. Jag hoppas att mina barn skall få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar. Jag hoppas att jag och Jens kan hålla kärleken vid liv även den dagen när barnen är utflyttade. Jag vet att det inte finns några garantier för någonting. Men jag skall göra allt vad som står i min makt för att ALDRIG behöva svika mina barn.
Det har snart gått 6 år. Båda våra förädrar har hittat nya partners och vi har fått två familjer istället för en.
Det påminns vi om vid varje jul, födelsedag och dylika högtider. Det måste vi leva med och det kan vi leva med. Så länge alla är lyckliga, vi har båda våra föräldrar kvar, känner att vi fortfarande är nummer ett och vinnare i det oändliga spelet.
.jpg)
