Jag minns det som igår, jag minns när vi satt på terassen till villan en sommardag 2006. Mamma, pappa, jag och min lillasyster (och taxen Wilda förstås). Eftersom ingen av oss döttrar bodde hemma längre, träffades vi inte varje dag. Men just den här dagen hade de samlat hela familjen och de hade något de måste berätta.
Som en kalldusch, som en blixt från klarblå himmel kom det, vår mamma skulle flytta, de skulle skiljas. Skiljas? Skilsmässor känner alla till, men det är sånt som drabbar andra familjer inte just vår familj. Jag trodde och hoppades att mina föräldrar var de sista i universum som skulle skiljas.
Sedan den dagen i juli 2006 blev inget sig mera likt. Vår mamma flyttade till en lägenhet och pappa lämnade ensam kvar (med hunden) i vårt barndomshem. Sorgen var stor och jag kan inte räkna till hur många liter tårar som fälldes den hösten. Men dagarna gick och vi var illa tvungna att acceptera faktum.
Nåja, barnen är ju i alla fall stora och utflyttade. Visst, det var vi. Vi hade båda våra egna hem, vi behövde aldrig välja var vi skulle bo. Men samtidigt hade vi levt i 20 resp. 24 år med båda våra föräldrar under samma tak. Det var så man skulle leva, det var så vi ville leva. Plötsligt revs allt upp och allt blev så att säga en enda soppa. Ibland undrar jag om det skulle varit lättare om de skilt sig när vi var mindre. Då hade vi växt upp på ett annat sätt och vant oss med mamma på ett ställe och pappa på ett annat. Samtidigt som jag är tacksam att vi fick växa upp "normalt"och fick den trygga barndomen vi fick. Tidpunkten är aldrig rätt. En skilsmässa blir aldrig rätt i barns ögon.
Man kan helt enkelt inte välja, det bara blir. Det jag är övertygad om är att det tar lika ont. Sorgen är lika stor i vilket fall som helst.
Jag hoppas innerligt att mina barn aldrig skall behöva utsättas för samma plåga. Jag hoppas att mina barn inte skall behöva lida på grund av mig. Jag hoppas att mina barn skall få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar. Jag hoppas att jag och Jens kan hålla kärleken vid liv även den dagen när barnen är utflyttade. Jag vet att det inte finns några garantier för någonting. Men jag skall göra allt vad som står i min makt för att ALDRIG behöva svika mina barn.
Det har snart gått 6 år. Båda våra förädrar har hittat nya partners och vi har fått två familjer istället för en.
Det påminns vi om vid varje jul, födelsedag och dylika högtider. Det måste vi leva med och det kan vi leva med. Så länge alla är lyckliga, vi har båda våra föräldrar kvar, känner att vi fortfarande är nummer ett och vinnare i det oändliga spelet.
Som förälder som har skilt sig är det intressant att läsa det här...en skilsmässa ur barnens synvinkel. Men jag tror att det kan vara som du säger, att det på ett sätt hade varit lättare om ni hade varit små.
SvaraRaderaMina barn var 5 och 8 när vi skildes..För den yngre har det inte märkts så mycket, han minns knappt att vi bodde ihop, och för honom är det mera naturligt att vi inte lever ihop. Det som jag tycker han har tagit skada av (fast han inte just nu, som 17-åring, tycker det själv) är att han inte nästan haft nån kontakt med sin pappa..
Den äldre minns alla bråken, och det är nog det som tagit mest på honom. Han pratar om det ännu, och det har nog gjort honom en aning konflikträdd. Men han säger idag att han ser på oss och våra skillnader och att han nu har svårt att förstå hur vi kunde vara gifta, och att det är det bästa som kunde hända.
Om det då är nåt han säger för att trösta mamma, det må vara osagt :)
Men med facit i hand, så kan jag bara säga samma sak som du..Jag skall göra allt som står i min makt för att inte de här två ska behöva gå genom detsamma!
:( även jag fällde en tår! Jag hoppas med att jag inte behöver utsätta mina barn för en skilsmässa. Kan bara tänka mig hur jobbigt det kan vara, oavsätt ålder, mor och far ska ju alltid leva tillsammans!
SvaraRaderaKram till dig Jessica!! Johanna (nästa torsda kan vi träffas då? så mina skedar får sitt hem ;))
va bra skriva, man få en tankeställare :)
SvaraRaderaTårarna trillar på kind och jag lider så med dig. Och jag VET att det är aldrig lätt med en skilsmässa. Jag har alltid sagt att mina barn ska inte utsättas för det, men det kom en dag då jag inte hade något att säga till om. En dag då hela min tillvaro slogs i spillror (jag gråter ännu av smärtan). Mina barn blev skilsmässobarn, min mysiga 4-åring och hans lillasyster (då ännu ofödd). Det som mina barn aldrig skulle behöva uppleva hände, och jag kunde inte göra något åt det. Den värsta mardrömmen! Idag är det snart 13 år sen, men en tid som jag ALDRIG kommer glömma. En tid då jag gick i en dimma, dagar kom o gick. Och jag hade nog inte klarat av det om jag inte haft mina barn att tänka på. Mina största skatter!
SvaraRaderaVi klarade av det på nåt sätt och idag är jag lyckligare än nånsin och barnen har klarat det bra. Oj, så långt det blev.. Men det jag ville säga var att ibland så är valet inte ens eget och det är om möjligt ännu svårare. Kram till dig! /M
Ja väldigt intressant läsning , ur många olika vinklar. Med lite fler år på nacken och mer erfarenhet så måste jag ge det en annan syn. Är helt rätt inte enkelt för barnen vid en skilsmässa, men det gäller inte bara barnen utan även dom som skiljer sej. Man har ändå levt många år tillsammans, men man kan inte tvinga någon annan att älska en. Alla människor ändras med åren och då är det frågan om man växer åt olika håll eller om man kan växa ihop (och det måste man jobba på BÅDA). Av erfarenhet kan jag säga att man trodde vad kärlek var innan, nu vet man jag i alla fall vad kärlek betyder. Kärlek för mej är tillit, respekt för varandra, ömhet och ha roligt tillsammans.
SvaraRaderaJag själv har insett att livet är för kort att må dåligt, vara i ett förhållande där man inte mår bra. Ingen mår bra av det, inte barnen heller. Sen beror det helt på hur man kan lösa problemen, vill man att alla ska må bra efteråt också?? Eller ska jag vara stolt och och visa en fasad utåt bara?? Själv har jag fördelen att alla förstått, hur viktigt det är att lösa problemen (men fått jobba på det). Och respekterar den andras val, inte att man alltid gillar det men man kan umgås ALLA nya familjerna. Skratta och prata om alla minnen från förr och allt som händer.
När du skriver ”Men jag skall göra allt vad som står i min makt för att ALDRIG behöva svika mina barn.” Så hoppas jag att du menar, att vad som än händer så ska jag alltid göra det bästa för mina barn. Inte att du kommer att förlora hela ditt egna JAG, må dåligt och inte veta vem du är till sist. Hur mycket du än älskar dina barn, så har du dom bara till låns. Dom blir också vuxna och får sina egna värderingar som du inte kan påverka. Men älska dom det kan båda föräldrarna göra ändå.
Minnesvärda ord från Moster Ulla
Så känslosamt! Jag tror som du att oberoende av ålder så far man illa av att ens föräldrar skiljer sig. På samma sätt som det är en stor sorg om ens föräldrar dör oberoende av om man själv är 5 eller 55 när det sker. Och som du skriver så märker ni det tydligt vid alla högtider osv.
SvaraRaderaDu gör helt rätt att sätta målsättningen att ni ska hålla ihop.
Och moster Ulla, jag vet inte om du upplevt dina föräldrars skilsmässa, skulle inte tro det för då hade du förstått barnens synvinkel bättre...trots dina fler år på nacken och mer erfarenhet. Ibland kan man bara beklaga att barnen får lida för att föräldrarna inte skall gå under av sitt illamående. Tror inte man behöver rättfärdiga en skilsmässa ändå, utan enbart konstatera och beklaga en ledsam situation.
Alla har vi en bakgrund och ett livsöde som vi inte kan påverka, och vissa saker gör ont. Sättet vi växer upp är en sån stor del av hurudana vi är att när allt möbleras om blir vi helt vilsna och har svårt att hitta hem igen. Vi föräldrar spelar nog en stor roll i våra barns liv, hela livet...
SvaraRaderaSamma här, mina föräldrar skildes 2004, och det var ingen lätt tid. Jag sa precis som du då, jag ska aldrig beröva mina barn den tryggheten och skilja mig från min man.
SvaraRaderaMen nu är det gjort också.
Och jag håller fullständigt med moster Ulla.
Barnen mår nog inte heller bra i en familj där föräldrarna inte är sams. Där det inte finns tillräckligt med kärlek och tillit. Där man bara orkar genom dagen för barnens skull. Det tror jag inte är för barnens bästa. Därför gjorde jag valet.
För att jag vill barnens bästa. Jag vill de ska ha en mamma som mår bra och orkar också i längden. Jag gick in i väggen före skilsmässan var igenom.
Men jag förstår dina tankar, så väl..
Modigt och tankeväckande!
SvaraRaderaAll kärlek och lycka till dig och din familj!
Jag är också ett skilsmässobarn.. mina föräldrar skilde sig när jag var 7 dvs för 16 år sedan... Jag är tacksam för hela min barndom, när jag minns tillbaka minns jag enbart positiva saker. En del svaga minnen har jag dock från tiden före skilsmässan.. jag minns att de bråkade och skrek åt varandra.. Och jag är så glad och tacksam för att de skilde sig och tog delad vårdnad om mig och min lillasyster. Jag skulle inte velat att de bodde tillsammans och skrek på varandra varje dag i 16 år tills idag. Nej jag är glad att de gjorde som de gjorde och vi har firat jul och andra högtider tillsammans allihopa och mamma och pappa har kunnat umgås tillsammans med oss barn. ( inklusive styvmammor/pappor och plastsyskon) Jag brukar vända det hela till något positivt, när människor talar negativt om skilsmässor. Och visst skilsmässor är nog i första hand något tråkigt som händer, men det kan sluta i något som är mycket bättre än innan.. :) Men som du säger själv kan det ju kanske vara svårare att ta till sig, acceptera och anpassa sig till som vuxen.. Och jag satsar ju nog på att mina barn ska få ha mamma och pappa tillsammans hela livet.. De kommer ändå att få fördelen att få hälsa på 4 ställen när de ska hälsa på sina mor o far föräldrar eftersom min sambo också har skilda föräldrar. Så barnvakter lär det väl inte bli brist på :)
SvaraRaderaJa du moster ULla , du tycks ju nog tro att du vet det mesta. Men jag är nog ganska säker på att dina föräldrar inte har skilt sig, så att vara skilsmässobarn vet du knappast så mycket om? Säkert har du kanske också själv bytt man en eller flera gånger, så därför är det säkert försvarbart. MYCKET fina tankar Jessica. Sköt om dig och din familj.
SvaraRaderaOnödigt att klanka ner på moster Ulla, "Anonym". Läs istället det hon skriver och ta det till dig som en påminnelse om att det alltid finns flera sidor av en fråga. Jag tycker det är en otrevlig ton du har mot henne. Och vet du faktiskt hur ofta hon bytt män?
SvaraRaderaMin mamma och Pappa är också skilda(jag var då 11 år och min syster 6år).
SvaraRaderaJag tycker inte att man sviker sina barn bara för att man går skilda vägar. Skilsmässa kan bero på flera saker, i vårt fall var alkoholen iblandad.
Men nog e det ju ändå bäst att både mamma och pappa går skilda vägar om båda mår bäst då.. Inte tycker jag att man ska hålla ihop "bara" för barnens skull, det vore kanske det största sveket. Om inte annat så mot sig själv, livet e nog för kort för att man ska gå runt o göra alla andra till lags o int tänka på sig själv. Mår man själv bra så mår nog barnen bäst också.
Sett från sidan måste det vara stor skillnad på om man skiljer sig p.g.a att man bråkat mycket eller om en skilsmässa sker p.g.a av att den ena drabbas av en ny kärlek.
SvaraRaderaSäkert svårare att förstå den senare för barnen. Om skilsmässan kommer som en blixt från klar himmel!
Mina tårar trillar med så oerhört fint skrivet Jessica,så känsliga saker.Har själv separerat,har tonårsbarn,önskar inte av hela mitt hjärta att nån ska behöva uppleva det,tror att de är värre än att mista sin egna förälder som är gammal,för de vet vi ju hör till livet,men en skillsmässa,de är så många de berör,ja tror att man själv kommer över det,visst sätter de ärr för livet,men ändå tror ja att barnen känner av de hela livet,sitter i hjärtat,fast de får ett bra liv med pojkvänner och flickvänner och familj!Men den egna grundtryggheten har söndrats,och säger som ja alltid sagt,de syns på ett eller annat vis på barnen om de är skillsmässobarn,de har nog svårt med allt vad de innebär.Jag bär i allafall den bilden framför mig till graven,när vi berätta för barnen att vi ska separera,den reaktionen den går inte i ord att förklara.Men ja hoppas jag klarar stödja och vägleda dem till vuxenlivet med min kärlek,stötta dem,och även prata för de är viktigt!Livet är nog tyvärr inte bara rakt som en motorväg den är väldigt krokig ibland,men de som inte dödar en stärker ju en även!
SvaraRaderaJa Jessica, ingen kan veta vad som händer i framtiden. Många saker ändras, till exempel det finns många slags svek, inte bara sånt som "syns", sådant som samlas på hög genom åren. Inte behöver man alltid gräla fastän man mår dåligt inombords, och man känner sig ensammast i världen fastän man lever i ett parförhållande. ALLA har vi rätt att känna oss omtyckta, alla har ett människovärde. Säkert har din mamma och pappa haft många fina år, men ingen mår bra av att tycka illa om varandra och förstöra de minnena.
SvaraRaderaTror du att alla tycker att du alltid har gjort bra val genom åren? Vi gör olika val, beroende vad som känns bäst just då, alla dagar gör vi val, större och mindre. Har någon valt åt dig vem du ska leva med? Jag antar att så är i inte fallet, det är väl skönt.
Jag förstår att det blev som en chock dagen då du fick veta, men livet går vidare. Tänk vad många som har det MYCKET värre.
Jessica, du skriver att du ALDRIG ska svika dina barn - du har redan svikit dina barn, när du inte låter dem träffa alla berörda partner utan låter dina känslor styra. Du kanske också borde föregå med gott exempel, eller?
Du och jag vet inte vad livet för med sig i framtiden och lika bra är väl det, annars skulle man inte orka. Livet är inte alltid lätt och rättvist.
Livet är för kort för att må dåligt och känna sig instängd, det kommer du också att tänka på om 20-30 år. Det finns en känsla: om du låter alla andra bestämma, hur du ska tycka, känna, leva ditt liv och att du inte får din röst hörd under flera år, SÅ MISTER DU DIG SJÄLV du vet inte längre vem du egentligen är....
Håller med!
RaderaAtt inte låta barnen få träffa vissa berörda, straffar barnen mer än de vuxna. Det är bara egoism.
Skilsmässa är aldrig roligt, men man bör tänka på varför skilsmässan sker. Det går ju inte att leva i en lögn. Ärlighet vara längst.
Jag blir så otroligt ledsen av din kommentar. Tänk att man aldrig får skriva hur man känner och vad man tycker, för det finns ALLTID någon som har det mycket värre. Javisst det finns det, men man måste acceptera allas sorg och förstå det från den personens synvinkel utan att behöva försvara.
RaderaDu har ingen rätt att påstå att jag har svikit mina barn, det har du ingen aning om. Vem har sagt att jag inte låter dem träffa alla berörda parter?
Just så är det! Din sorg är din och den är det bara du som vet hur den känns! Bry dig inte om fega anonyma kommentarer!
RaderaModigt Jessica! Fint skrivet
SvaraRaderaTack för alla era kommentarer! Största delen mycket värmande.
SvaraRaderaAlla skilsmässor är olika, för en del väntade, en del mindre väntade och en del helt oönskade. Ingen kan sätta sig in i någon annans situation och dömma vad som är rätt och fel. Jag berättar bara min synvinkel SOM BARN i den här frågan och hur jag känner. Jag har aldrig skrivit att jag inte förstår varför mina föräldrar skildes. Jag påstår heller aldrig att någon skall leva tillsammans bara för barnens skull. Jag unnar alla kärlek och lycka, så vill jag själv leva och så vill jag att alla andra skall få leva.
Det däremot du bör tänka på som dragit in sina barn i en skilsmässa är att först och främst tänka på barnen efteråt, spelar ingen soll om de är stora eller små. Barnen förtjänar att föräldrarna kommer överens och det lindrar smärtan om alla kommer överens.
Kanske inte just du måste stå i främsta rummet hela tiden? Kanske finns det någon annan än du som förtjänar att vara lycklig? Man kan helt enkelt inte tänka på sig själv hela tiden. Det har du redan gjort när du valde en skilsmässa, kanske är det någon annans tur efteråt.
Bra skrivet Jessica och framförallt modigt! Dessutom tycker jag att det är en bra påminnelse åt oss småbarnsföräldrar om hur viktigt det är att vårda kärleken! Det är kanske just i denna tid i livet med småbarn och stora huslån "grogrunden" till skilsmässan är, man har helt enkelt inte tid att vårda parförhållandet.
SvaraRaderaDu skriver att skilsmässan kom som en blixt från klar himmel och då kan jag förstå att det är svårare att acceptera. Eftersom din syster och du inte bodde hemma märkte ni kanske inte av vibbarna mellan föräldrarna.
Nu skriver ju inte Jessica att hon skall leva i ett dåligt förhållande bara för att inte svika sina barn. Utan hon skriver att hon HOPPAS att de lyckas hålla kärleken vid liv men att det inte finns några garantier hur mycket man än skulle vilja...
Tack Jessica för ett tänkvärt inlägg!
Tack, och tack för att du förstår precis vad jag menar och vad jag ville ha sagt.
RaderaDå jag var mindre var min största skräck att mamma och pappa skulle skilja sig. Vid varje liten meningsskiljaktighet trodde jag att det var kört. Säkert pga att flera av mina klasskamrater hade skilda föräldrar. Jag vet inte varför men jag trodde alltid att pappa skulle hitta någon annan.
SvaraRaderaMen då jag ser på er känner jag mig lugn. En skilsmässa skulle inte betyda världens undergång idag. Jag tycker ni har ordnat det så bra. Ni firar t.ex. jul och födelsedagar så många gånger tills alla har fått delta. Ingen lämnas utanför och jag kan inte förstå kommentaren om att du inte skulle låta barnen träffa alla berörda parter.
Så ta inte åt dig Jessica, du vet nog själv innerst inne att du handlar helt rätt och gör ett kanonbra jobb med att få alla nöjda! Låt det bara rinna av dig, även om det är jättesvårt.
Vill meddela att jag inte tidigare detta dygn kommenterat ditt inlägg. Jag respekterar ditt inlägg liksom alla kommentarer om än inte sanningshalten är 100%-iga i alla.
SvaraRaderaJa skickar bara en kram...<3/ milla
SvaraRaderaTufft Jessica, hatten av. Tyvärr är internet som en lottovinst för fega människor eftersom de ges möjligheten att smutskasta/förtala folk anonymt och ofta tar den chansen. Inget man ska bry sig om, de är inte värda att lägga energi på...
SvaraRaderaEfter regn kommer solsken, kram Yvonne
SvaraRaderaJag står där nu. Vi fick veta efter nyår att de kommer att skilja sig. Än bor de i samma hus och det ska säljas först nästa år då min yngsta syster studerat klart (fast mamma ska väl nu snart flytta ut).
SvaraRaderaInte är det lätt nej. Fast man vet att de varit väldigt olika genom åren. Fast de bråkat en del. Nog trodde jag kanske ändå de sku åldra tillsammans. Mest harmar kanske just det att de nu måste flytta till små lägenheter, Pappa flyttar kanske tom. tillbaka till hans hemland (Frankrike). Eftersom vi bor i en yttepytte hyreslägenhet har vi alltid brukat träffas hos dem, vad ska vi nu då göra? O alla saker de sparat,våra leksaker och kläder (för flickor). De hamnar väl sälja allt nu då efterom inte de ryms hos oss på nåt vänster o systrarna har inte familjer än.Ja usch.Här är det dessutom så att den ena är totalt olycklig med brustet hjärta, o aj så det gör ont i en själv också.
Men livet är inte förutsägbart. Det är väl bara att acceptera deras val och göra det bästa av det. Åtminstone försöker jag. Lite svårt är det nog. O barnen kommer jag nog att ha svårt att berätta det till.
Inte vet jag hur det är med vårt förhållande heller. Det bara liksom blev vi en gång. O så kom det barn. Men vi är också väldigt olika och skiljde oss också då äldsta var liten innan vi bestämde oss för att fortsätta och kämpa. Men lätt är det inte. Fast man älskar den andra.
Intressant inlägg och intressanta kommentarer!
SvaraRaderaFast ja, jag måste säga att jag inte tycker att skilsmässa går ut på att som förälder sätta sig själv först och barnen sen. Jag tror tvärtom att många föräldrar tänker just på barnen. Att bo i ett hem där det grälas, där mamma eller pappa slänger dricksglaset i väggen eller sticker iväg för flera dagar, ja, det är inte en lycklig plats för barn. Alla har tyvärr inte föräldrar som kommer överens, och alla har inte mammor och pappor som är snälla och rara och leker med barnen, sköter hemmet och lagar mat. Vissa föräldrar dricker eller är fysiskt och/eller psykiskt aggressiva. Även mot sina barn. Kan man verkligen då säga att föräldrarna sviker sina barn om de väljer skilsmässa?
Mina föräldrar skilde sig snart trettio år sedan, och jag är så glad för att de gjorde det. Jag minns inte så mycket av mina föräldrars tid tillsammans, men det som jag minns är inte lyckligt. Men handen på hjärtat så tror jag att jag, ja vi alla i familjen, skulle ha varit tusen gånger olyckligare om mina föräldrar skulle ha fortsatt tillsammans. Det förekom inte våld eller alkoholproblem hos oss, men nog svek på många nivåer.
Som mamma själv är jag ändå förskräckligt rädd för att jag och min sambo skulle skiljas och att mitt barn skulle ha två hem. Att pendla mellan flera hem (nåt som jag inte behövt göra, thank god), att dela upp jular och semestrar, ja det är förjävligt, särskilt för minderåriga barn. Nu när man är vuxen kan man ändå välja själv hur man bor och hur man gör, även om det inte alltid är enkelt.
Min rädsla för skilsmässa kommer från mina egna erfarenheter som barn,och det har inte med svek att göra. Jag var mest ledsen. Jag såg ju hur mycket min mamma knogade och stretade för att klara sig som ensamförsörjare, så att vi barn skulle ha det bra. Och hur ledsen jag var över att min pappa gjorde så många gånger fel, även mot oss barn. Jag har nog kontakt med min pappa och vårt förållande är helt okej, men vi kommer aldrig att ha ett nära pappa-dotter-förhållande. Så ja, jag är rädd för att min dotters förhållande till min sambo skulle förstöras om vi skiljde oss - men samtidigt så vet jag att min pappa och min sambo är väldigt olika som människor och pappor. Och därför är min rädsla på den fronten egentligen omotiverad.
Jag tror att väldigt mycket av hur barn klarar av föräldrarnas skilsmässa har att göra med hurdana färdigheter föräldrarna har som just föräldrar. Jag känner inte dig Jessica eller dina föräldrar, men jag vågar tro att dina föräldrar tänkte på ert bästa när de skiljde sig först då(?) när ni inte längre var minderåriga barn. Just för att ni barn inte ska behöva bo på två ställen, för att ni ska själv kunna välja var ni firar jul, semester osv. Och jag vågar tro och hoppas att din ledsamhet över deras skilsmässa kommer att lätta med tiden.
Som jag skrev i början av min kommentar så är jag glad för att mina föräldrar skiljde sig. Jag är tacksam för det. För även om det har satt tydliga spår i mig, så är jag vem jag är idag dels tack vare det. Jag tror faktiskt att jag är en bättre förälder tack vare mina egna upplevelser.
Pust, detta blev en lång och ganska osammanhängande kommentar, sorry.
Var och en har sin fulla rätt till att förmedla känslor och upplevelser utan att riskera onödiga och kränkande påhopp. Kom ihåg att vi kommentatorer bara är gäster med förmånen att kunna bemöta inlägg, trots all världens tillgänglighet och faktisk möjlighet till att smutskasta, håna, hota och vad det nu än må vara. Nackdelen med sociala medier och den transparens den möjliggör är kanske också att man delar onödigt privata angelägenheter. Och , Bingo, det är ju just den sortens utelämnande, vi läsare eskar. Men som skribent kanske det inte är helt oviktigt hur man utelämnar sina anhöriga i en känslig fråga, även om det, så att säga, " drar publik" ( i detta fall läsare med kommentarer). Att hävda att man ska göra sitt yttersta för att aldrig såra sin barn är en god ambition. Så god som någon. En skilsmässa är ett tillkortakommande, en sorg, en förlust. Oftast inget lättvindigt beslut, oftast med stor skuldkänsla. Och med många förlorare inblandade. Givetvis bär de separerande parterna ansvaret för hur skilsmässan kommer att se ut och för fortsättningen för de inblandade. Och jag håller med om, att barnen alltid, hur man än vrider och vänder på det, är de största förlorarna. Men livet tar så många underliga vändningar, utan att försvara skilsmässor. Och barn kan fara illa på många sätt, både med eller utan skilda föräldrar. Jag kan därför inte konsekvent skriva under på att just en skilsmässa är det värsta som kan drabba ett barn, jag kan heller inte konsekvent basunera ut att jag aldrig kommer att såra mina barn. Det är klart som korvspad att jag aldrig gör det medvetet, men omedvetet.... vete tusan?
SvaraRadera