Vi fick ytterligare besök på eftermiddagen. Siri hade lekkompisar hela eftermiddagen, barnens mor Malin och jag
(och Saga givetvis, men hon hänger liksom bara med) fick hålla på med vårt i lugn och ro, alla nöjda och glada.
10 sekunder efter att gästerna stängt dörren ikväll brakade helvetet på löst.
Siri var givetvis trött efter all lek och bus och hungrig eftersom klockan visade mattid. Men i alla fall...man behöver inte ropa, skrika, gråta, tjata, gå an som värsta huliganen i 2h. Speciellt inte efter att man fått mat i magen och alla står i givakt och försöker göra det bästa av situationen. Mitt nerver var på utsidan flera gånger kan jag säga. Till slut fick jag henne i säng efter mycket gråt och skrik. Kl 20.30 lade sig lugnet i stugan och hon snarkade gott. Samtidigt återfick jag mitt liv, tack.
Nu undrar jag lite så här i trotstider...kan det faktiskt bli värre än så här? Är 6-årstrotset värre? Är 13-åringen ännu värre? I såna fall kastar jag in handuken, jag tror inte jag klarar mer än så här.