Vi fick ytterligare besök på eftermiddagen. Siri hade lekkompisar hela eftermiddagen, barnens mor Malin och jag (och Saga givetvis, men hon hänger liksom bara med) fick hålla på med vårt i lugn och ro, alla nöjda och glada.
10 sekunder efter att gästerna stängt dörren ikväll brakade helvetet på löst.
Siri var givetvis trött efter all lek och bus och hungrig eftersom klockan visade mattid. Men i alla fall...man behöver inte ropa, skrika, gråta, tjata, gå an som värsta huliganen i 2h. Speciellt inte efter att man fått mat i magen och alla står i givakt och försöker göra det bästa av situationen. Mitt nerver var på utsidan flera gånger kan jag säga. Till slut fick jag henne i säng efter mycket gråt och skrik. Kl 20.30 lade sig lugnet i stugan och hon snarkade gott. Samtidigt återfick jag mitt liv, tack.
Nu undrar jag lite så här i trotstider...kan det faktiskt bli värre än så här? Är 6-årstrotset värre? Är 13-åringen ännu värre? I såna fall kastar jag in handuken, jag tror inte jag klarar mer än så här.
Det där är säkert olika för alla barn, men hos oss tycker jag att 6-årsåldern var värst..för då var det liksom "jag vill dö, ingen tycker ändå om mig"-stuket, och DET tog på. Då man liksom hela tiden skulle visa att de visst var viktiga.
SvaraRaderaTonårstiden kan också vara jobbig, men det är liksom på ett annat sätt.
Du kan resonera och förklara mer åt en 6-åring och en 13-åring.
Dessutom växer man in i det, så du kommer att klara det alldeles utmärkt :)
Håller med RockMom där, det där med "jag vill dö, ingen tycker om mig"-snacket var rätt jobbigt. Först kunde (åtminstone min dotter) hon vara riktigt riktigt bedrövlig och sedan när man blev arg blev det där "tyck synd om mig" och det blev så konstiga känslor då när man var ARG som ett bi samtidigt som ungen krävde bevis på att man älskade henne... helt naturligt förstås, men ack så jobbigt. Nu är Elin 14 och vi har haft förvånansvärt lite duster! Det har gått så smärtfritt hittills så jag vågar nästan inte tro det är sant. :) Det känns som att jag har mina egna tonår i färskt minne och jag kan ibland dra oss båda över en kam vilket kan göra Elin mycket irriterad och då säger hon "Mamma, jag är INTE du" och jag bara "joo, men alla tonåringar är likadana"... Typ. Haha. Jag tror att alla är lika busiga som jag var. :) Det som jag faktiskt minns bäst av Elins trotsperioder är när hon var i nioårsåldern (har förstått att det kan kallas förpubertet), det är då vi hade vårt riktiga gräl som jag så minns än idag. Då kunde hon driva mig till vansinne med att alltid ALLTID vara mittemot. Sa jag något så sa hon alltid emot och svängde det emot mig. Suck. Oj vad jag skrev långt nu. Säkert råddigt också. Försök nu bara att hang in there, jag vet att man bara vill kasta in handduken och jag får lite kramp inombords när jag tänker på vad jag återigen snart ska gå igenom... :)
SvaraRaderaHär har vi också värsta trots med vår 4:åring. Han skrattar när man blir arg. Även en envis dam på 2:år och något sånt har jag aldrig upplevt förut. Hon slänger sig på golvet om det inte blir som hon vill. När båda är på värsta humör skulle jag bara vilja stänga dörren och gå ut. Det kanske vore det bästa så att man lugnar ner sig lite.
SvaraRaderaJaaa, som sagt.. Det är bara början. Du känner ju till uttrycket "små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" Det ligger något i det.. Då är ju allt givetvis relativt och individuellt. Men jag har liksom allt mellan 1 och 16 år så jag tycker att det stämmer ganska bra. En 3 åring har du ju ändå kontroll på, även om hon gormar o skriker.En 16 åring slänger igen dörren o försvinner och du har ingen koll alls. Det tycker jag är värre.. ;-) Såå ha tålamod,allting ordnar sig tillsist! he kommer ti ga så bra!
SvaraRadera