Första gången under mitt 28-åriga liv har jag sett en levande huggorm (i naturen). Vi besökte hembyn för räfstalko vid lokalen. Mitt i allt räfsande såg jag en svart "kringla" en bit bort från mig och Siri. Nappade hastigt barnet i famnen och skyndade bakåt. Usch å usch, obehagliga äckliga kryp. Det blev uppståndelse bland talokfolket och plötsligt försvann vår räfsiver. En modig typ gav ormen sitt sista hugg och hans liv var förbi.
Hela händelseförloppet kommer dock att gå på repeat här i huset. Siri pratar numera bara om en oooom, en oooom. Hoppar, studsar och springer undan. Även jag kommer att få men av upplevelsen tror jag, usch!
Uuuuh. Jag har ej heller sett nån orm. På riktigt. I naturen.
SvaraRaderaIdag skulle jag plocka lite blommor i backen utanför huset. Precis då jag skulle knipsa av blommorna sprang två råttor ut från blomklungan. Jag sprang snabbt in! Bläh.
Jag har ingen ormskräck och iaktar gärna de krälande djuren! Fast jag dödar nog dom ganska snabbt...
SvaraRaderaDäremot e jag livrädd för skalbaggar och tusenfotingar vilket jag säkert överför till dottern...
Häromdagen hade vi en tusenfoting inomhus och jag sa åt maken att han sku döda den. Barnet kom krypande och lade fingret på den, jag skrek till å hon började gråta :(
Början till en livslång skräck för små insekter e lagd...