Vi lever trots allt

Sportlovet kom och gick, vi sportade inte det minsta den här gången tyvärr. Även om vädret bjöd på det bästa tänkbara sportlovsvädret. Istället tog vi vårt pick och pack, hela barnaskaran med oss och for till barnens faster med familj i grannlandet i väst. Jag hade målat upp alla tänkbara scenarion och var inställd på värsta tänkbara som minsta ressällskapet Signar skulle kunna ställa till med. Vi valde trots allt att åka från Helsingfors för bättre tidtabeller. Silja Symphony och Serenade tog oss säkert till och från Stockholm. Och Signar han uppförde sig så exemplariskt som det bara gick. Det är bra att ställa in sig på det värsta ibland så kan det bara bli bättre. Visst sprang jag och jagade honom i båtens alla 1000 trappsteg och visst hade han myror i baken och ville hellre klättra än sitta still. Men man kan ju inte kräva för mycket av en med myror i baken heller. Bilfärderna gick smärtfritt och bollhaven stillade mycket spring i benen. Han fixade till och med sitt första IKEAbesök på hemvägen med bravur. Det roligaste av allt var ändå att träffa killkusinen, Mikaela och Robban. Se deras nya hus och umgås ett par dagar. Så behövligt att vara ut och lufta på sig lite, så mycket roligare att ta tag i vardagen väl hemma igen. Hoppas vi snart kan komma och hälsa på er igen!