Det vore intressant att under ett dygn räkna hur många gånger det ropas, skriker och gråts här. Just nu känns det som om att bråka är det enda vi gör. Saga har fått ett temperament utan dess like och skriker till med jämna mellanrum så man tror fönstren skall spricka. Man är så rädd att man skall sätta köttet på fel sida på tallriken, tömma för litet mjölk i glaset, välja fel färg på strumporna eller öppna dörren om HON hade planerat att göra det. Man undviker helst konflikterna med Saga. Hon har också blivit bättre (eller borde jag skriva värre) på att ta från sig och ger tillbaka åt Siri med samma medicin om inte lite mer kryddad. Bråken blir högre och grövre och det delas ut knuffar och slag nu som då. Vilket alltid slutar med att den ena av dem gråter, men det börjar vara ganska jämnt i fighterna 50/50. Men det är väl det här som är den ljuva syskonkärleken. Och lika snabbt som man bränner propparna och biter ihop för att inte skrika så det hörs till Kina smälter man av kärlek och glädje när man ser dem sjunka ner i soffan framför tvn med armarna runt varandra eller när de mitt i allt omfamnar varandra för att kramas och Saga säger - Siri, du e de bästa som finns! Eller när Siri pussar Saga gonatt och viskar i hennes öra - Jag älskar dig!
Just sådär har vi det också. Ibland upplever jag att man är en riktig häxa som bara härjar på men som sen smälter in. Detta att göra fel som du skriver. Slår i mjölk i fel glas vid fel tidpunkt. Öppnar ytterdörren när vi kommer hem från jobb och dagis när det är de mindre som ska göra det. Brukar bli många öppna stänga procedurer innan vi alla är inne. Syskonkärlek kallas det fast man inte upplever det så. Skönt att det är så i fler hushåll.
SvaraRaderaDet är det som brukar vara skönt att läsa eller höra att det är precis lika i andra hem. Så behöver man inte känna sig som den värsta häxan eller att man har de absolut gnälligaste barnen.
Radera