Jag avslutade morsdagen med ett kvällspass i jobbet. Jag kom hem sent som vanligt och hade svårt att hitta sömnen. Kl 02 tittade jag ännu på klockan och vem vet när jag sist och slutligen somnade. När Saga sedan tog morgon kl 06 var jag allt annat än pigg. Jag har farit runt som en virvelvind och snabbstädat, byt lakan och plockat bort tvättberg, allt för att inte somna ståendes. Nu börjar klockan vara slagen och vi får bädda ner oss alle man igen, som jag har väntat.
Såhär kände jag mig kl 06 imorse. Saga har bara problem med att hon inte får klättra, inga större bekymmer än så.
Efter att ha haft två som klättrat sedan 7/8 månaders ålder (då de lärde sig ta sig upp samt krypa) har jag kommit fram till att det bästa för alla är att låta dem klättra och hålla på, inom vissa gränser förstås. Men har de klättrat upp på bänkar och dylikt har jag lyft ner dem och förklarat att det är farligt, att de kan stöta sig osv. Från "lättare" ställen har jag sagt att de får klättra ner den vägen de kom från och med rumpan först. Och så igen sagt att jag inte vill att de klättrar på bänkar etc. Tror att barn som uppenbart visar behov av att klättra behöver få göra det. Och egentligen ÄR det ju en jättebra sak! Så vad tror du om tanken att ha stolarna som de ska men kanske ha lite övervakning förstås. För åtminstone här så har allt som varit "fel vänt" bra blivit mer intressant... Trappgrind nere använde vi bara typ mellan 7-11 månader. Då de börjat gå vid 10/11 månader så gick vi bredvid/såg efter att de behärskade trappan och fastän de varit små har de behärskat trappan både upp och ner bra för att de fått träna på motoriken från början. Trappgrind uppe har i princip aldrig använts då den var värdelös. (Då har jag ju aldrig lämnat dem så små ensamma uppe heller!) Bara att lyfta av och så lyfte de ju den dessutom åt fel håll, alltså utåt, så den var livsfarlig. Igen var det att förklara, lära och visa. Nu säger jag inte att detta är den absoluta sanningen men med två motoriska barn har det varit enda utvägen för oss. En gång trillade dottern ner från köksbordet så hon fick ett ärr under näsan (behövde ej sys) men det är den enda värre klätterolyckan som hänt!
SvaraRaderaKan hända jag är lite av den säkrare/fegare typen och tar det säkra före det osäkra. Visst låter jag henne klättra både här och där, i så gott som hela huset. Men den matstolen Siri har ser jag nog helst är upp och ner vänd. Jag vill inte ha någon på varken köksbänkarna eller matbordet. I trappan skulle jag nog heller inte låta henne gå själv, varken upp eller ner, så tacka vet jag våra trappgrindar. Jag håller med om att det är bra att de får klättra och bör få göra det. Men som sagt jag tar helst det säkra före det osäkra, hon lär nog få klättra så hon klarar sig i alla fall.
Radera